Så operationen bokades. Jag var prio 1, men samma dag som jag skulle opereras så skedde en stor motorcykel olycka med många svårt skadade och självklart gick dem före. Ett dygn mer eller mindre kunde väl inte skada, eller?
Där låg jag livrädd och nervös för vad som komma skall, en snäll undersköterska/sjuksköterska kom in med lugnande tabletter. Jag har som sagt sedan tidig ålder haft en rätt svår sjukhusskräck. Bara tanken på att vara sjuk, men sen ligger det nog något mer bakom, för jag har väldigt länge varit rädd för döden. Rädd för att missa något eller lämna dem jag älskar. Vad skulle Tindra tänka om jag aldrig kom hem igen? Jag tror att personalen kände min ångest så lugnande var en rätt bra idè. Jag lägger mig i sängen, fortfarande lika rädd när dem kör ner mig till OP. Anledningen till att fick åka i sängen var för att dem nog trodde att jag skulle slockna av det lugnande. Men det var ingen risk, jag var livrädd och kroppen kämpade emot att somna. Vi kom till operationsavdelningen, Här har jag rätt så tydliga bilder i huvudet av hur mamma och pappa står på varsin sida av sjukhussängen. Jag hade redan på mitt rum fått byta om till en sjukhusskjorta och strumpor. Mamma och pappa försökte skoja med mig genom att fjanta sig lite när dem satte på sig hårnät för att lätta upp stämningen. Jag minns så tydligt att pappa sätter på sig “mössan” och sen svart. Allt blir svart och härifrån minns jag ingenting.
Men, jag har fått återberättat för mig att jag inte alls somnade här. Men av någon anledning så stängde mitt medvetna av från och med nu. När man blir rädd så finns det tre alternativ kroppen vill ta till. Fly, fäkta eller frys. Jag hade varit i frysstadiet, men hela jag hade bara velat fly under så lång tid men nu när delar av hjärnan sagt godnatt startade mitt fight mod.
Jag kastade av mig hårnätet och strumporna och skrek att jag tänkte inte ha några jävla strumpor, jag ville ha mina egna strumpor. Jag kastade dem på någon patient i närheten…. Jag började skrika och skulle ta mig därifrån, så för att dem andra patienterna skulle få lite lugn och ro så körde dem in mig i operationssalen. Fel val…. Därinne började jag fäkta vilt runtomkring mig. Skrek åt dem att djursjukhuset hade mycket bättre och finare operationssalar. (Jag sommarjobbade där något år tidigare, därför jag hade koll på det) Jag såg också en röd skuttande kanin, som hoppade omkring i allt detta. (Jag hade en röd kanin på dörren på barnavdelningen och den hade tydligen följt med ner och gjorde mig sällskap.) Ja som ni kanske förstår så snetände jag totalt på det lugnande medlet. Dem fick mig inte lugn förrän dem sövde mig ordentligt.
Stackars mamma och pappa, först gå igenom allt att kämpa för att jag ska få rätt vård, (för det var ingen självklarhet) Sen försöka hjälpa läkarna att lugna ner mig i operationssalen och till sist lämna mig för att i timmar sitta och vänta på besked. Jag har tänkt mycket på den här biten, inte bara hur mina föräldrar upplevde allt detta utan även mina syskon. Vad tänkte dem, vad kände dem och hur påverkades dem av att jag blev sjuk?
Efter några timmar på operationsbordet så kom läkaren ut för att prata med mina föräldrar, hon ber att dem ska gå in i ett enskilt rum. Nu vet jag att mina föräldrar tror att dem ska få ett fruktansvärt besked. Men som tur är så lever jag, dem har inte hittat några tumörer. Men dem har hittat en cysta, en cysta sprängfylld med blod, Mensblod. Det var så pass att om vi hade väntat längre så hade den antagligen spruckit i magen och då hade det varit livshotande. Men dem öppnade mig i tid och cystan dem hittade var en extra livmoder. Anledningen till att blodet hade samlats där var att det inte fanns något utgångshål. Alltså under den tiden jag har haft mens så har det stannat kvar i den ena livmodern och när det börjat bli ont om plats så påbörjade kroppen att försöka få ut det. I detta fall genom krystvärkar, samma som man har när man ska föda. Skillnaden är att jag hade det i 8 veckor och fick ingen bebis i utbyte. Så mina höga doser av morfin som jag tryckt i mig under veckorna var verkligen behövligt och nu i efterhand så förklarade det också varför jag andades profylaktiskt under mina kramper. Så dem skar helt enkelt upp en öppning så att blodet skulle komma ut som det skulle.
Så vi alla andas ut. Det är över nu, eller hur?
Ja smärtan i den formen är över, men jag kommer att kampas med någonting annat ett tag framöver, nämligen ett morfinberoende. För när jag hade opererats så skulle jag inte äta mer morfin bara Alvedon, Vilket min kropp ansåg inte gav någonting. Men jag tog mig igenom det med, men det är inte okej att inte hjälpa ett barn att trappa ner efter en så lång behandling med starka värktabletter. Det gav min familj både roliga och mindre roliga minnen dem än idag kan berätta på släktmiddagarna.
Det finns många mer historier från den här tiden, hur jag tog mig igenom min konfirmation, alla minnen från när jag ligger ihop tryckt med pappa i en sjukhussäng och tittar på hål i väggen med Erik och Mackan eller när jag fick sövas igen efter några månader för att titta så att allt såg bra ut.
Men vi hoppar till nutid, Jag är nu 24 år gammal. Det är inga större biverkningar som jag stött på än pga mina dubbla livmödrar, det kanske är att jag måste ta cellprov ur båda och det var inte bekvämt då den ena livmodertappen är rätt svårtillgänglig. Men jag vet inte heller hur det kommer att gå när vi beslutar oss för att skaffa barn. Hur graviditet och annat kommer gå till eller fungera och det skrämmer mig ibland. Min läkare säger att jag inte borde ha några problem med att bli gravid men mycket av det man läser om när man googlar är just många missfall. Jag vet inte varför men det verkar vara så rätt ofta och att man inte kan gå hela tiden, men också en högre risk för kejsarsnitt. Men jag är väldigt lycklig, för efter att artikeln om mig skrevs så har många kvinnor med dubbla livmödrar tagit kontakt med mig för att berätta deras historier och det gör mig så glad. Att dem vill dela med sig så att man slipper känna sig ensam för det gör man när man är udda och inte vet. Jag har inte hunnit svara dem alla men det ska jag.
Det finns många olika typer av missbildningar i livmodern och min variant är en av de ovanligaste. Två helt separata livmödrar med varsin äggstock. Så jag tänkte att jag avslutar med att lägga in en bild här för att försöka göra det lite lättare. Jag är en uterus didelphys.
kram// M
